Känsla kontra logik och dess eviga fiendskap

Angående känslomässiga dravel-människor så tror jag att det finns en hel del människor som ÄR känslostyrda. Mestadels kvinnor kanske. Det behöver inte vara så. Jag har även stött på känslomässiga dravel-karlar, men i normalfallet är det nog mest kvinnor. Det här är en insikt jag fått precis just nu. Jag skulle logga in på ett jobb jag blivit erbjuden online men kände att “nej, vad jobbigt – det ÄR så fruktansvärt rörigt och oorganiserat så jag blir alldeles matt.”

Då insåg jag att känslostyrda människor är oorganiserade och ologiska. Tanken med uppdraget kan vara god men det är så oerhört oorganiserat så man tappar all energi. Och man kan ju inte säga till chefen (en kvinna) “du är oorganiserad och rörig – tanken är god men du presenterar den på ett sätt som gör att man inte förstår någonting”.

Men nu sa jag det i alla fall! Jag antar att min före detta chef kommer att reagera känslomässigt på min kritik – men jag är iallafall nöjd med att den här gången sa jag upp mig själv – istället för att få sparken för att jag är för rak och ärlig.

Vart vill jag komma? Det finns två sorters människor; känslostyrda människor och människor som använder hjärnan och tänker logiskt. Dessa två typer av människor ligger troligtvis i ständig fejd med varandra.

Känslomässiga människor upplever den logiska människotypen som hatisk rent utav. Känslomänniskor vill att deras stackars känslor ska strykas medhårs och världen vara god och mild och inte innehålla några obekväma sanningar what-so-ever. Är man ärlig och kritisk inställd till känslomässiga saker så kommer man att få på moppo av känslomänniskan. Sanning och logik ska läxas upp. Troligtvis är det nått slags känslomässigt försvar. De gillar helt enkelt inte när man presenterar en sanning som petar på deras hjärnor och säger; Vakna! Agera! Fungera!

Men – även om känslomässiga dravel-människor inte är lämpade för roller i ledande positioner så bör det ju finnas nån form av användning även för den typen av individ?

Nej – jag kan inte komma på någon. Och jag förstår att det står i Bibeln: Kvinnor tige i församlingen!

Det märkliga med alltihop är att det uppenbarligen är okänt att dessa två människotyper existerar. Hade man känt till att känslomänniskan inte är ämnad för ledaransvar så hade de aldrig fått såna jobb – och då hade världen sett så mycket bättre ut. Sen som sagt tror jag inte att det är uteslutande kvinnor som är känslostyrda. Jag är till exempel både kvinna och logisk. MEN eftersom jag också är ärlig och petar hål på de illusioner jag stöter på – så är jag hänvisad till ett liv i exil, eller åtminstone utanförskap. Jag är helt enkelt för stor i käften för mitt eget bästa. Detta med att stryka medhårs har helt enkelt aldrig varit min grej. Jag tycker det tar för lång tid. Vill man se förändring och utveckling så är det bara att säga som det är. Det gör ont först men sen genomför de förändringarna jag föreslagit – men vid det laget har jag redan fått sparken vanligtvis.